Utmaningen – vad är personlig naturfotografi?
juli 18, 2010
Antog Terje Hellesös utmaning. Den personliga naturbilden. Bilden inre landskap har visats förr här inne.
Fick plötsligt lite skrivlust och tid, semester heter det visst. Det är tankarna kring naturfotografin som intresserar mig igen. Det går inte en dag utan att jag möter olika uppfattningar och synsätt inom naturfotografin. Det är ju jättebra att det är så, men! Varför strävar så många efter att likrikta?
Det som ligger högt på agendan just nu är debatterna kring olika lik- inriktningar inom naturfotografin. Magnus persson skrev en intressant artikel i camera natura: Var finns variationen inom naturfotografin? Köp tidningen om du inte har läst detta.
Jag vet inte varifrån upptakten till artikeln kommer men jag antar att det har att göra med konservatismen som han stött på inom genren naturfoto.
Det är bra om man är säker på sin fotografi. Då har man staplat förbi dom allra första hindren…men fullärd blir man aldrig. Det som intresserar mig är att varför verkar det som så att många utpräglade dokumentärfotografer försöker övertyga dom mindre dokumentära fotograferna om att han/hon ( har aldrig märkt av en hon som är sån ) har facit till dom rätta bilderna? Varför tycks så många dokumentär fotografer sträva efter att alla ska ta samma naturbilder? Jag har inte stött på motsatsen. Att dom mera icke dokumentära fotograferna skriker ut att detta förstår jag inte! Detta funkar inte! Är dom mindre dokumentära fotograferna mera toleranta och öppna? Eller så förstår dom helt enkelt vad han/hon vill visa…Drillsnäppan sitter på stenen.
Det som slår mig är att det främst är dom strikt dokumenterande och beskrivande fotograferna som skriker högst. När naturfotografin var ung och tekniken svårhanterad räckte det bra med tex en drillsnäppa sittandes på en sten på halvdistans. En beskrivande bild av hur fågeln och stenen ser ut!
Med dagens teknik räcker det inte lika långt! Det stora bildflödet ställer till det så! Vibrationsreducerande objektiv och isotal som man bara kunde drömma om i begynnelsen. Idag är det bara att bränna av bilder på löpande band, utan egentlig kostnad! Det är lätt att fotografera! Det är även lätt att missa motivet och känslan om man ”sprutmålar” motivet. Hur mycket värd blev bilden för dig i en hysterisk sprutmålning? Hur mycket engagemang finns det i resultatet? Det syns genast om bilden är angelägen eller inte.
Men det viktigaste av allt…vi har sett drillsnäppan på stenen förr! Var finns andligheten i bilden? Var finns det personliga?
Det finns bra dokumentärfotografer. Fotografer jag uppskattar, inte minst utanför naturfoto genren. Varför? Inom naturfoto kan det ha att göra med en stor kunskap om arterna. Dom kan vara biologer. Dom kan kanske skriva bra om sina upplevelser…plötsligt blev det personligt! Den egna relationen! Den egna relationen är det allra viktigaste. Bilderna har faktiskt inte så stor betydelse så länge fotografen går hela vägen. En massa beskrivande dokumentära bilder säger inte mig någonting utan fotografens text till, det personliga…
I dagens stora bildflöde är det av stor vikt att berätta vad du vill säga med dina bilder, vilken är din relation till motivet, livet!? Internet och fotoforum är inte den rätta platsen. Forumen funkar som socialt medium . Det blir ju lite skärpesnack, sneda horisonter och så förstås. Personliga bloggar är bättre, där slipper man ju oftast tekniksnacket. Det finns en uppenbar risk med fotoforum…dom likriktar i smyg!
För mig är fotografins stora svaghet i dagsläget att tekniken kom till för att avbilda verkligheten. Man strävade efter att lyckas fånga verkligheten på ett fysiskt material och lyckades! En fantastisk teknik är det, utan tvivel!
Avarten är att fortfarande…trots att uppfinningen är gammal…ligger grundbedömningen i hur skarp bilden är, hur tydlig den är…Skakiga familjebilder vill ju ingen ha…
Som naturfotograf bedöms det hur mycket tid du lagt i fält. Hur nära du kom och hur ovanlig art du lyckades fånga! Vilken tur du haft! Jaa med en sån kamera så måste det ju lyckas…Men hur blir det om fotografen tänker som målaren!? Kan fotografen ha en tanke bakom bilderna? Kan naturfotografen vara en människa som har bildmässiga visioner? Svårt att svara nej? Då öppnades en ny värld tror jag!
Köpte en tavla här om dan. Rävarnas skog av Stina Engvall. Skulle gärna fota av den så ni fick se den. En stor inspirationskälla! Besök Galleri gottorp!
Bilderna ska vara klara i huvudet eller ren improvisation. Bilderna kommer ur människan, i större eller mindre portioner! Men så kan väl inte en naturfotograf vara…Man kan väl bara registrera det uppenbara utan eget ställningstagande…Utan egna tankar. Naturfotografen är väl levande död 
Lik- riktad.
Öppenhet. Bildintresse utanför gränserna. Viljestyrka. Att våga vara personlig! Jag ser upp till alla som vågar vara sig själva, det spelar ingen roll hur man sen är! Många av mina vänner är rätt strikta dokumentärfotografer. Öppenhet och respekt! Att se människan! Dom är dessutom personliga. Tidens tand har format deras bilder, dom har sitt egna modus operandi, eller hur hette det, hehe. Fotografens personliga tillvägagångssätt!
Med text till och helheten, det personliga blev hur tydligt som helst. Såå kära vänner, skriv mera, gör det till en helhet!
Tilläggas bör att alla mina bilder är dokumentära i större eller mindre grad! Förhoppningsvis på mitt sätt, med mina egna tankar bakom.
Njut av sommaren och skrota normerna!
Om detta sen berättar vad jag tycker är personlig naturfotografi får ni bedöma.
